Jag vet inte riktigt hur det kom sig. Minns inte. Jag minns bara att när det var svart på vitt så ringde honom och bad han komma över. Han kom. Rätt snabbt efteråt. Han förstod nog. Det var säkert en chock för honom. Minns inte hur han reagerade. Men jag grät. Det vart plus. Och han var definitivt inte rätt person för att dela livet med. Valet var enkelt. Jag mådde dåligt, var väldigt svag. Det var hemskt rent ut sagt. Höll på att förstöra hela min familjerelation den tiden. Ingreppet har jag förträngt. Det var vi två, hemma hos mig. Med piller. Det gick inte smärtfritt, det gjorde det absolut inte. Men jag var alldeles för svag för att hantera något annat. Jag var utbränd. Och jag var så svag.

Det värsta var efteråt. Jag blödde som bara den. Och det värsta var att det aldrig tog slut. Men jag gick vidare ganska snabbt inpå. Det var över. Jag hade överlevt fastän jag var så svag. Mina krafter var slut, jag var likblek och hjärnan var inte alls med. Men snart var verkligheten ikapp igen... Med en ny chock.

Och den här gången var det inte heller lätt. Jag vet inte hur jag tog mig igenom det hela, men skulle jag varit vid mina sinnens fulla bruk och frisk just då så skulle jag nog inte orkat med alls. Det var som en deja´vu.

Om min omgivning skulle vetat allt det här skulle jag vara så dömd. Jag skäms verkligen. Jag vet inte hur jag ska kunna få ur mig allt för att jag skäms så mycket.

Ett djupt andetag. Sedan är jag redo. Det lärde jag mig på stresskursen. Att ta dessa djupa andetag. De hjälper något så otroligt. Det händer så mycket i mitt liv hela tiden så det är ett under att jag faktiskt orkar vidare. Jag är själv förvånad att jag tar mig framåt. Fortfarande kan det hända att jag vill ge upp. Bara släppa taget, gå vidare. Jag har ingenting som håller mig tillbaka. Jag har förstört alla mina relationer. Men bara för att försöka tänka positivt så ska jag försöka bygga upp något nytt. Börja om på nytt. Det är dags. Livet är inte över än.

Det har tyngt mig länge nu och ju längre tid jag går med den tunga ryggsäcken, desto långsammare går stegen. Desto mer smärtar det i brösten och ensamheten gör sig bara mer påtaglig. Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Om jag inte först gör det smärtsamma och packar upp innehållet först. Men jag vet att det gör så ont. Jag vet precis vad som finns där. Jag vet bara inte vad jag kunnat göra annorlunda. Det enda jag vill just nu är att ta av mig offerkoftan och ta på mig ett äkta leende. Först då kan jag nog möta framtiden med lättsamma steg. Och först då börjar förändringens vindar blåsa. Ok. Ett djupt andetag. Sedan är det dags att hoppa på den där resan och börja riva upp såren för att kunna läka ihop igen utan att det infekterar längre fram.