Det har tyngt mig länge nu och ju längre tid jag går med den tunga ryggsäcken, desto långsammare går stegen. Desto mer smärtar det i brösten och ensamheten gör sig bara mer påtaglig. Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Om jag inte först gör det smärtsamma och packar upp innehållet först. Men jag vet att det gör så ont. Jag vet precis vad som finns där. Jag vet bara inte vad jag kunnat göra annorlunda. Det enda jag vill just nu är att ta av mig offerkoftan och ta på mig ett äkta leende. Först då kan jag nog möta framtiden med lättsamma steg. Och först då börjar förändringens vindar blåsa. Ok. Ett djupt andetag. Sedan är det dags att hoppa på den där resan och börja riva upp såren för att kunna läka ihop igen utan att det infekterar längre fram.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte riktigt hur det kom sig. Minns inte. Jag minns bara att när det var svart på vitt så ringde honom och bad han komma över. Han kom. Rätt snabbt efteråt. Han förstod nog. Det var säkert en chock för honom. Minns inte hur han reagerade. Men...

Ett djupt andetag. Sedan är jag redo. Det lärde jag mig på stresskursen. Att ta dessa djupa andetag. De hjälper något så otroligt. Det händer så mycket i mitt liv hela tiden så det är ett under att jag faktiskt orkar vidare. Jag är själv förvånad att...